J-O Waldner - Bollkungen från Bredäng

När J-O Waldner debuterade som tolvåring nådde han knappt upp till pingisbordet. 38 år senare, med både OS-och VM-guld i bagaget, avslutades en sagolik karriär. Vi följer med J-O till bordtennisens hemland Kina där han skrivit in sig i historieböckerna.

Jan-Ove "J-O" Waldner (egentligen Valdner), född 3 oktober 1965 i Hägersten, är en svensk bordtennisspelare. Han kallas ofta J-O och är i Kina känd under namnet 老瓦 Lǎo Wǎ – "Gamle Wa(ldner)" – eller 常青树 Cháng Qīng Shù – "Det evigt gröna trädet". Waldner fick sitt genombrott som 16-åring 1982, när han nådde final i EM och där förlorade mot lagkamraten Mikael Appelgren.

Waldner betraktas av vissa som världens genom tiderna bästa bordtennisspelare, och när den bäste svenske idrottsmannen genom tiderna skulle utses kom Waldner på tredje plats. Framgångarna inkluderar OS-guld samt dubbla VM-guld i singel, fyra VM-guld i lag och sju Europa Top-12-segrar. Två gånger belönades han med Svenska Dagbladets guldmedalj ("Bragdguldet") – 1989 som del av VM-guldlaget och 1992 ensam (efter OS-guldet).

J-O Waldners karriär

I början av 1980-talet utvecklades Jan-Ove Waldner snabbt till en av de ledande i den nya unga bordtennisgenerationen efter de tidigare svenska dominanterna Hans Alsér, Kjell Johansson och Stellan Bengtsson. Den första internationella seniortiteln i singel erövrade han (som 16-åring) i Israel Open 1981. Året därpå nådde han sin första stora mästerskapsmedalj, då han spelade singelfinal i EM. År 1983 vann han den första stora internationella seniortiteln i SOC, och 1984 erövrade han Europa Top 12-guld (första gången av sju).

Under resten av 1980-talet etablerade Waldner sig som en av ledarna i ett mycket framgångsrikt svenskt herrlandslag, i konkurrens med främst Mikael Appelgren, Erik Lindh och Jörgen Persson. Sverige erövrade ett antal EM- och VM-guld i lag och framträdde med en bred topp med få motsvarigheter i europeisk bordtennishistoria vid sidan av Ungern.

År 1989 vann Jan-Ove Waldner för första gången VM i singel, samtidigt som också herrlandslaget erövrade VM-guld i lag. De samtidiga framgångarna under året belönades med Victoriastipendiet till Waldner och Svenska Dagbladets guldmedalj till landslaget. Året därpå vann Waldner World Cup i singel.

Vid sommar-OS i Barcelona 1992 erövrade Waldner Sveriges enda OS-guld under tävlingarna, genom sin finalvinst i singel över Jean-Philippe Gatien. Genom segern hade Waldner som förste bordtennisspelare erövrat alla stora internationella mästerskapstitlar i singel, en så kallad Grand Slam. Senare under året tilldelades han också "Bragdguldet" för andra gången (denna gång individuellt).

Under 1990-talet utmanades Jan-Ove Waldner som Sverige-etta av en ny generation av spelare, däribland Peter Karlsson (EM-guld i singel 2000). Waldner fortsatte dock – i likhet med generationskollegan Jörgen Persson – sin internationella karriär med stor framgång ända in i 40-årsåldern. År 1996 vann Waldner återigen EM i singel, och samma år vann han sin sjunde titel i Europa Top 12.

Året därefter vann han för andra gången VM i singel. Detta skedde vid världsmästerskapen i Manchester, där Waldner gick igenom turneringen med de sammanlagda setsiffrorna 21–0 – något ingen lyckats med vare sig förr eller senare (noterat 2016).

Den sista EM-medaljen vann Waldner i Zagreb 2002, guld med herrlaget, och den sista i VM-sammanhang i Osaka 2001, brons med herrlaget. År 2002 var det sista året som Waldner (då 37 år) rankades bland världens tio bästa singelspelare. 2004 skapade han pingisfeber i Sverige när han avancerade långt i herrarnas singelturnering. I semifinalen förlorade han mot koreanen Ryu Seung-min, som sedan vann turneringen. I matchen om bronsplatsen mot Liqin Wang förlorade han också med 1-4 och slutade på fjärde plats.

Waldner var spelberoende och förlorade en stor del av sin förmögenhet på grund av det.